1985

Till detta det allra första Vinden drar sökte och fick Ålands skötbåtsförening bidrag från Nordiska rådets kulturfond, och det var fram till 1998 det enda bidrag som arrangemanget Vinden drar hade fått. Bidraget användes till att finansiera transporter av båtar till och från Åland. Alla år efter det första har arrangemanget varit självbärande, och levt på de deltagaravgifter som har tagits ut.
Vinden drar startade från östra hamnen i Mariehamn på förmiddagen med en kort seglats söderut över Slemmern, till Lemböte. Vi skulle gå upp och besöka det gamla Lemböte kapell som varit en viktig angöring för båtarna som kommit västerifrån och en viktig sista hamn för båtarna som skulle västerut, innan de gav sig i kast med Ålands hav.



Efter att ha besökt kapellet fortsatte vi till Lemströms kanal där det var mycket uppståndelse på land när de 36 deltagande båtarna skulle igenom. Många saknade motor, och fick ro eller segla igenom, medan bron var uppfälld, och bilarna väntade på att få ta sig från eller till Jomala och Lemland.
Det var tänkt att vi skulle gå över Lumparen, men vinden var så hård att vi lade oss att vänta på att den skulle mojna innan vi gav oss ut. Det dröjde till ganska sent på kvällen, men det gjorde inget. Natten var ljus.
De stora båtarna, som på den tiden inte var så många, gick genom Ängö sund, medan vi andra gick i de smala och grunda sunden vid Lumparsund. Där var vi också tvungna att fälla masten, eftersom den bron inte är öppningsbar.
Sent på natten var vi framme på Ådskär där vi övernattade.
Följande morgon seglade vi till Degerby, Föglö. Vi besökte Enigheten där några färingar underhöll oss med färisk sång, och åländska musiker spelade åländsk folkmusik. Till natten hittade vi oss en skyddad vik norr om Embarsund. Det var första kvällen med musik och dans, både på vattnet och på land, men det skulle bli många fler under de kommande åren. Det är nåt magiskt med spelmansmusik och dans på klipporna i sommarnatten, med mygg surrande så fort man försöker vila sig, och fickljummen dricka av varierande styrka.
Följande morgon hade någon slags ledning för arrangemanget beslutat sig för att vi skulle segla till Kökar, det var lite svårt att direkt avgöra vem som faktiskt fattade de avgörande besluten, men det hände ändå alltid något. Beträffande seglingen till Kökar fanns det olika uppfattningar. Den programpunkt som var inplanerad på Kökar - besök i kapellet - skulle inte inträffa förrän följande dag, och en överväldigande majoritet tyckte att man skulle segla någon annanstans först en natt och ta sig till Kökar först därefter.
Vi hade redan gett oss av när denna oenighet började bli tydlig, och efter mycket skrikande mellan båtarna var plötsligt ett flertal av båtarna på väg ut till en vilsegången rullstensås som ligger norr om Kökar och heter Örlandet. Naturen på denna ö är mycket låg, med låga rullstensstränder. Här satte grönlänningen som var med igång med att bygga en kajak, som han hade tagit med sig material till, och det arbetet pågick en stor del av natten.
Följande dag tog vi oss så till Kökar, och besökte kapellet.
Hittills hade vi haft nordliga och nordvästliga vindar, något som passat vår rutt mycket bra, men när det nu blev torsdag och vi skulle börja segla norrut över Skiftet var vi lite betänksamma, för det var lång väg, och pin kryss är väl inte de här båtarnas bästa bog. Men vädergudarna var med oss, för denna torsdag vände vinden och blev milt sydvästlig. Vi blåste upp över Skiftet i plattläns.
Natten tillbringades på Degerbrok.
Följande dag besökte vi så Hasse Holmströms varv på Björkö, där han byggt storbåten Cajsa året innan. På lördagen avslutades Vinden drar i Lappo, med sedvanlig kappsegling och fest på ungdomslokalen Klockkulla.
Ingen på Åland hade väl tänkt sig att detta skulle vara något mer än ett enstaka projekt, men då hade man inte tagit med i beräkningen den succé som detta det första Vinden drar var för alla gäster från övriga Norden.
Totalt deltog ca 150 personer och 36 båtar. Detta det första året tog deltagarna med sig sina egna båtar i stor utstäckning. Här fanns både ett tremannafar från Färöarna, en Oselva från Norge, och svenska båtar t ex en Singöjulle från 1890. Tillsammans seglade vi ca 100 sjömil under den vecka Vinden drar pågick.