1990

Vinden drar 1990 ägde rum på Bragdöy, strax utanför Kristiansand på Norges sydkust. Ålänningarna hade en gemensam buss igen, och vi kom fram sent på kvällen och hämtades med en passbåt från kajen ut till Bragdöy, där det väntade oss varm soppa i naustet.
Upp i backen bakom naustet slog vi så upp tälten i mörkret, på de ställen som kändes jämnast. Det var inte någon bra strategi, för på småtimmarna började det porla så lustigt i högerörat. Det hade naturligtvis börjat regna under natten, och den branta backen bakom naustet hade förvandlats till en glad vårflod, där vattnet förstås främst sökte sig till de låga och jämna stigarna för att ta sig fram.

Nå, vattnet rann ju i alla fall undan, fast det hela tiden också kom nytt. I arla morgonstunden fick vi i alla fall ta oss ur de våta sovsäckarna och flytta oss upp på en kulle i närheten.


Där torkade allt bra, för nästa dag bjöd på strålande solsken, och lyckliga barn som fick stifta bekanstskap med tångkrabbor på de låga klipphällarna.
Denna dag gjorde vi också utflykter med båtarna till Kristiansand för att handla.
På kvällen fick vi lära oss en massa om de täta kontakterna genom tiderna över Skagerack, mellan Norges sydkust och det danska Skagen. Också till Vinden drar hade en liten smackejolle seglat över från Danmark för att kunna vara med. Distans över havet är bara 30 sjömil.
Vi tillbringade en hel del tid i naustet, och där inträffade också ett tillbud, som kunde ha blivit mycket allvarligt. Theo Strömdahl från Sverige, ännu inte ett år gammal, men i krypåldern, lyckades i ett obevakat ögonblick på övervåningen ta sig över kanten av golvet till den smala luftspalten mellan golv och vägg och föll handlöst ner på golvet i nedervåningen, minst tre meter längre ner. Tack och lov låg det en hög med nät eller säckar eller liknande som var något sånär mjukt där han föll, och efter sjukhusbesök kunde man konstatera att han klarat sig undan äventyret utan några skador.
En annan sak som vi fick lära oss på Sörlandet var konsten att ro. På Åland är inte alls roddkulturen lika utvecklad som där, vilket bl a märks på båtarna. På Sörlandet, med starka strömmar och ofta hårda vindar, ror man alltid mot vinden, oftast längs med lälandet, och seglar först när man har vinden akter om tvärs. Poängen med det sättet att ta sig fram fick vi lära oss vid en utfärdssegling som gick till Rivenes längre västerut längs med kusten. Vi var några förhoppningsfulla som tog oss an en båt som hette Hesten, och på det sätt som vi brukar, började vi kryssa i sunden västerut.
Riggen på de lokala båtarna är liten, och väl anpassad till den grunda kölen med ett sprisegel långt föröver, och en fock. Men avdriften gjorde att vi inte vann många meter på varje slag, utan bara kom tillbaka till exakt samma ställe på kusten som vi hade varit en timme, och ett krysslag, tidigare.



Vi tog oss i alla fall till Rivenes vi också - så småningom. Där hade vi en lång och dansglad natt, men de som hade tältat på fotbollsplanen vaknade i ankelhögt vatten, och var lagom muntra på morgonen. Under dagen for vi på tur med femböringen till fyr- och lotsplatsen Utvår som låg rakt söderut från Rivenes. Det var en härlig tur, då det blåste liten kuling, som de säger i Norge. Men vågorna som kom rätt upp från Nordsjön var i alla fall inte små.



Vi tog oss sedan hem igen och avslutade detta års Vinden drar med en stor fest på Bragdöy som för ålänningarnas del avslutades med en transport till bussen på småtimmarna. Vi måste nämligen resa vid 4-tiden på morgonen för att hinna med färjan från Kapellskär i tid.