1995

Egentligen var det Sveriges tur att arrangera Vinden drar 1995, men redan under Vinden drar i Tarva hade färingarna meddelat att de gärna ville vara värdar följande år, så då fick de förstås vara det. Till Färöarna kunde inte ens ålänningarna ordna bussresa, så vi fick flyga med gruppbiljett istället. Vi började med att besöka scoutlägret i Selatrad (ja, ursäkta, jag har inte rätt bokstäver på mitt tangentbord), på Eysteröy. Vi fick lära oss en massa om färöisk kultur, historia och natur under ett flertal intressanta föreläsningar de första dagarna, och så fick vi segla de små färöiska båtarna som med våra ögon sett har ynkligt små segel. Och inte nog med det - vi upptäckte snart att man här inte bara seglade med lösa skot, utan även med lösa fall. Och det beror på risken för fallvindar. Fallvindar bildas när det finns höga bergsväggar, och det finns det gott om på Färöarna. De kan komma från vilket håll som helst, och ha en hastighet på uppåt stormstyrka, trots att vädret annars inte är särskilt blåsigt. Därför är det oerhört viktigt att kunna få ner seglet snabbt, annars går hela båten omkull, och det är ingen ovanlig olyckshändelse på Färöarna

Vi gjorde också en utflykt till det lilla fiskeläget Gjogv på nordostkusten av Eysteroy. När vi kom tillbaka därifrån hade också de norska deltagare, som seglat över från Norge, äntligen anlänt, efter att ha varit inblåsta på Shetlandsöarna i några dagar.

Det var sköjten Sara Kjerstine och nordlandsfemböringen Salaröy som hade haft en hård vecka på Nordatlanten. Följande dag skulle vi söderut, via Torshavn, till Vaag på Suderöy, som är det enda ställe på Färöarna där man i tid kom på att bevara de traditionella båtar som tidigare användes vid grindadrapen. Jag fick förmånen att färdas sista biten in till hamnen i Vaag i det nybyggda åttamannafaret Greipur, som byggts på Eysteröy under vintern. Det tog ganska lång tid att segla sig runt udden, och vi kom inte in i viken förrän det hade börjat mörkna. Desto bättre såg vi alla bilar som stod stilla på serpentinvägarna med lyktorna tända och på så sätt hälsade oss när vi seglade in. Dessutom rodde oss ett tiotal grindadrapsbåtar i möte, och på kajen stod det cirka 200 personer som välkomstkommitté. Vilket mottagande!

Följande dag hade vi kappsegling och kapprodd i grindadrapsbåtarna. Dagen därefter gjorde vi en promenad över fjället, den gamla vägen till närmaste by, och på kvällen bjöds vi på stor galamiddag i skolans gymnastiksal. 300 personer var där, det var folk från hela bygden, och de bjöd på lunnefågel. Det hade inte varit lätt att få tag på den, av olika orsaker, och vi ska inte tala om vad den innebar i arbete att plocka och tillreda de 600 fåglar som vi åt upp den kvällen. Efter maten röjde vi borden, och så dansade vi kvaddans hela natten, en i sanning magisk natt.