1996


1996

Så var det då dags igen för Sverige att ordna Vinden drar. Det var tredje gången. Många olika förslag fanns, Blekinge skärgård, Tjust och norra Roslagen var de förslag som överlevde längst, och till slut fastnade vi för Gräsö, längst nordost i Uppland. Vi var två som hade kontakter med båtintresserade Gräsöbor sedan tidigare, Svante Lindberg, som hastigt och oväntat dog under förberedelserna och aldrig fick veta hur lyckat det skulle bli, och jag, genom min man Folke Halling, som kände Inger Abrahamsson som upplät sitt ställe i Östra Mörtarö för baslägret. En eskader på ca 10 båtar seglade tillsammans över Ålands hav till Gräsö och till vår stora glädje kom galeasen Johanna från Vaag på Suderoy, med en besättning på ca 20 personer seglande hela vägen från Färöarna till Öregrund. Vinden drar 1996 startade vid färjfästet på Gräsösidan, där vi slog läger i naturskyddsområdet nedanför kungsgården. Vinden drar började när Gräsö runt, en roddtävling med allmogebåtar som går runt Gräsö, avslutades, och det var stort ståhej nere i hamnen. Efter två dagar på västra sidan seglade vi söderut, via Sladdarön där det funnits en gruva och ett järnbrott, till Vässarö, där vi övernattade.

I den åländska storbåten Freja, där mina barn och jag seglade, var det en händelserik dag. Vi hade en dansk familj med oss, och en av pojkarna i den familjen hade en riktig klåfingerdag. Det blåste lite emot när vi skulle lägga till, så skepparen satte i gång motorn och vi tog ned seglen. 50 meter från stranden stannade plötsligt motorn, och vi var alla förvånade och undrade varför tills vi upptäckte att pojken satt och lekte med startnyckeln. Efter att han fått skarpa reprimander från mor och far fortsatte vi våra försök att ta iland, men plötsligt började det spruta vatten över alla i aktern. Det var samma pojke som lyckats få igång länspumpen, utan att lägga ut slangen över relingen. Nu blev far och mor mycket stränga och med bestämdhet stängde de in sonen i kajutan. På nytt skulle vi försöka lägga till, och denna gång gick det riktigt bra och vi hade tampen i land när det började välla ut rök i stora mängder ur gluggarna till kajutan. Vi ryckte förstås upp luckorna och fick ut barnen, men det brann inte. Det var samma olyckskorp som varit i farten och nu hade han lyckats få upp säkringen på brandsläckaren, som effektivt tömt ut allt sitt pulver över allt inne i kajutan.

På Vässarö finns ett permanent scoutläger, och många tog tillfället i akt och gick deras äventyrsstig innan vi följande dag seglade upp genom de svårnavigerade vattnen upp till Östra Mörtaröviken. Det var faktiskt så svårt att hitta att storbåten Cajsa plötsligt befann sig i Öregrund igen, utan att riktigt veta hur det hade gått till.

Så småningom befann vi oss i alla fall allihop vid bryggan i Östra Mörtarö, som sedan förblev vårt basläger under resten av veckan. Vi hade planerat en utflykt till Örskär, men vädret var så hårt att den utfärden fick ske landvägen. Vinden drar på Gräsö avslutades med ett stort abborrkalas, musik och dans. Fast de rikssvenska musikerna hade lite svårt att vänja sig vid att de åländska barnen ansåg sig ha samma rätt att dansa som de vuxna. Då gick det bättre när färingarna drog igång en kvaddans, för då fick alla vara med.